somehoursahead

En svensk? En Samuel? I KINA?! Jajjemen! Totalt jätte awesome, det är vad det är!

Lite lustigt, mitt liv känns plötsligt lite verkligare. Nu när jag visat han lite av de ställen jag brukar gå till, vars man handlar och allt sånt så har jag som bevisat att det här stället faktiskt existerar. Verkliga människor som jag känner kan faktiskt befinna sig här. Jag gillar't

Det är nästa läskigt hur mycket jag gillar den här bilden. Färgerna, ljuset, smutset på fönstret.. det känns så mycket som en bild från en filmkamera. Länge sedan jag var så otroligt nöjd med en bild, om ens någonsin. Vet inte om den är särskilt intressant eller något som kommer fastna på minnet hos andra människor, men för mig är den ungefär allt jag velat uppnå med fotografi. Ett lugnt, fint porträtt med en bra ljussättning och kontrasten mellan ljusa och mörka partier.

Sista fredagen i oktober nu. Betyder ut och träffa svenskarna och norskarna som bor här i Suzhou ikväll, blir nice. Före det ska jag och Emma (bilden) ut med några av hennes kompisar på kareoke. Ska hem och hämta öronproppar först bara, så jag inte råkar ut för något dumt med papper i öronen.. jag har hört att sånt händer en del personer.

..har du märkt hur otroligt finspråkiga alla blir då de skriver i bloggar? Ord som ALDRIG skulle användas i vardagligt tal kastas hit och dit när man skriver. "Dock" finns överallt till exempel. Och rykande färskt, jag använde ordet "lingvistik" i förra inlägget... jag menar, NÄR NÅGONSIN I HELA MITT LIV har jag ord som dock eller lingvistik när jag pratar?



Lustigt, det är vad det är.

Häromdagen tittade jag tillbaka på hur livet var för några veckor sedan. Jag trodde till exempel att jag kunde hänga med LITE GRANN av vad dom sa här. 1 gång av 100 tror jag att jag sa. Feeel, fel fel fel fel! Som Brasse skulle ha sagt.  Ju mer kinesiska jag lär mig desto mer inser jag hur otroligt borta jag är.

Inlärningsprocessen i kinesiska har kommit av sig litegrann sedan Bao Fei flyttade. Insåg för några dagar sedan hur mycket jag har försummat studierna, så from now on it's skärpning som gäller. Hade nästan glömt bort att jag lovat Patrik att min kinesiska skulle vara bättre än hans när jag varit här i sex månader. För att uppnå det måste jag ta i mer än jag gjort hittills.

Något mer nytt som hänt på senaste, förutom lite insikt i mina lingvistiska begränsningar, jag har en ny rumskamrata. Han heter...Cheng något. Lite hemskt hur fruktansvärt dålig jag är på att komma ihåg kinesiska namn. Hans engelska är faktiskt jämförbar med min kinesiska = inte bra alls. Vår kommunikation består i en blandning av de båda språken, plus en hel del pekande och gestikulerande.
Hans jobb på NL är att lära ingenjörerna här om utomhusbelysning..tror jag..på grund av kommunikationen finns vissa brister. Han har bott med mig i 3 dagar nu, och han ska typ vara här i en MÅNAD! Jag är ju helt van att bo själv, det är värsta omställningen. Typ även om jag inte skulle vilja göra något hellre än att sjunka in i Dan Browns nya bok så kan jag ju inte isolera mig nu när jag faktiskt har någon att umgås med.. så i förrgår gick vi ut och åt skaldjur till middag, och igår spelade vi lite basket. Han är riktigt härlig faktiskt. Fast det har jag märkt att de flesta kineser är. Öppna, pratglada och ruskigt hjälpsamma.
Han klagar inte då jag tittar på Scrubs i alla fall, och han skrattar till och med åt det. Det kan ju inte bli annat än bra.

http://open.spotify.com/user/trimp/playlist/1nAkDWQyXzqcycv2uMRSFZ

Klockan 12 gick jag hemifrån med uppdraget att leta upp The Foreign Language Bookstore, köpa Dan Browns nya och därefter ta mig till Starbucks och dricka kaffe och läsa. Något jag velat göra i mer än en vecka nu. För en bra person skulle det ta knappt en timme. Klockan var över 5 innan jag satt på Starbucks.
Kan kanske berätta om det senare, nu måste jag lägga mig. Jobb imorn och jag är helt utpumpad och kommer förmodligen sova tyngre än Skalman i natt.

Åh, och vintertid i Sverige betyder att jag numera är 7 timmar före.
7 hours ahead. RIP.

Andra dagen på nya jobbet. Känns lite konstigt att sitta här vid ett skrivbord i en kontorsstol, med min egen dator, i ett lagomt konditionerat kontor, med en mugg té och jobba. Istället för att sitta på en pall, vid en 50m lång bänk och skruva i skruvar och peta bort klisterlappar.
Ganska skönt.
Det jag gillar mest med det är ljudet. Här blir det aldrig för högt. Arbetsro, kan man kalla det. Delar rum med 4½ ingenjör (Apple är utbildad ingenjör, men har inte varit här tillräckligt länge för att ha full status eller något, jag fattar inte riktigt), och det det enda som hörs är knattrandet från tangenter, telefoner som ringer då och då, någons skype som plingar... och det är det.

Men jag saknar att inte behöva utmana mig själv med att prata kinesiska hela tiden, dom här är ju ändå hyffsade på engelska. Jäkla kineser, varför ska dom lära sig så mycket.

Han sköter fortfarande sitt jobb




De tecken jag lärt mig skriva. Hade inte mycket på jobbet, så kunde växla mellan att rita och lägga ner plastpåsar i en låda.
Tänk en numrering uppifrån neråt och från vänster till höger, 1-12. 6+7= Suzhou, 10+11= You Na = Jonatan = jag.



Fick en påse med posten idag, imponerande vad dagens brevbärare kan göra!
(fast egentligen skickades den från mina föräldrar via min svenska chef som kom tillbaka till Kina idag)



Påsen innehöll godis, öronskölj, lite mer godis, pulversoppor och fototidningar, lycka!

Åh, och grattis till pappa som fyller år idag, hipp-hipp-hurra va bra!

Men dom är för varma för att användas än.

Under den här senaste månaden så har min tinnitus blivit värre. Jag vet inte vad det är med kineser, men dom verkar inte ha några problem alls med höga ljud. Bussarna och lastbilarna här har tutor som skulle kunna blåsa omkull ett lagomt ostadigt hus, i snitt varannan mopeds bromsar gnisslar så högt att det skär i kropp och själ på mig. Utanför Guan Qian Street satt det en ljudmätare, och den hade ett snittvärde på någonstans mellan 75 och 80 dB. Och det var bara då bilarna för förbi som vanligt, då någon tutade eller så så steg det kraftigt för att gå tillbaka till det normala.
Och ja, man klarar att bli tutad av en buss en gång. Och en gång till. Men när det händer 3-5 gånger bara på vägen till jobbet, varje dag,.. jag vet inte, jag märker av det, så enkelt är det.
Igårkväll var vi på kareokebar igen, och självklart hade jag glömt öronpropparna. Löste det genom att gå till toaletten och trycka lite papper i öronen. Lustigt nog straffades jag genom att nu sitter det kvar papper i örongången.. det tar lite ont, det känns som att jag har lock i örat, jag hör sämre OCH tinnitusen är 10ggr värre än vanligt på det örat just nu. Jag blir som bara .. rädd. Jag menar, jag är 19 år och det är så här nu. Det kommer inte bli bättre med tiden, det tror jag inte. Hur mycket kommer det vara sen? Tinnitus är typ det absolut värsta jag vet.
Jag borde inte tänka på det, för det blir värre då man letar efter det och stressar upp sig över det. Jag tycker bara inte om det.

Googlade lite om hur jag skulle få ut papperet, och snubblade in på den här sidan, http://dbdbdb.nu. Det intressantaste jag hittade var om ljudöverkänslighet, som tydligen är väldigt vanligt i samband med tinnitus. Förklarar varför jag uppfattar ljud högre än typ alla jag känner och varför det är nästan plågsamt att lyssna på bestickskrammel.

Nej, nu ska jag gå och köpa hem lite mat och äta middag och inte göra någonting vettigt alls ikväll. Imorn är det slut på ledigheten och tillbaka till arbetslivet. Fy.

Just klar med kvällens uppdrag, snygga till rummet

Jag och Kina firade en månad tillsammans för två dagar sedan. Vi valde att inte göra någon större grej av det hela, jag gick runt och tittade på konst och gamla hus tillsammans med Apple på dagen och tog det lugnt på kvällen med lite té och Scrubs på tv. Det var en bra dag, och jag gillar Kina lika mycket som den dagen vi träffades, om inte mer! Jag har inga höga förhoppningar om att det här är ett förhållande som kommer hålla livet ut, men jag trivs med det nu och det är det viktiga.

Haha nämen seriöst, shit, redan en månad. Dagarna känns långa, men veckorna kryper snabbt förbi. Jag tänkte häromdagen på hur annorlunda jag ser på det här stället nu jämfört med hur det var då jag kom hit. Hur normalt allt börjar vara. Som att säkerhetsbälten i taxibilar är långtifrån garanterat. Att aldrig kunna kommunicera fullt ut med någon. Att inte äta potatis eller dricka mjölk (potatis finns inte och mjölken smakar konstigt). Att sörpla ljudligt medan man äter och spotta ut benbitar på bordet. Att konstant vara i centrum (jag sticker ut, så enkelt är det. Folk stirrar inte, men de kollar åtminstonde en gång. Jag kommer förmodligen ha ett stort uppmärksamhetsbehov då jag kommer hem igen). Massor av saker som kändes konstigt och ovanligt från början som på något sätt har blivit rutin. Och det känns så otroligt skönt att ha något som kan kallas rutin. En del kanske tycker att det är ospontant och tråkigt, men jag tycker att en del rutiner är riktigt riktigt sköna att ha. Som i somras t ex då jag lyssnade på P3s sommarprat varje morgon på vägen till sommarjobbet på ålderdomshemmet; varje dag kunde bli hur som helst, någon kunde irra bort sig, bli sjuk eller dö, men jag visste att P3 kommer jag att lyssna på. Samma sak här nu, jag har jobbet, jag har några personer som jag sitter med i matsalen nästan varje dag, jag har gymmet, jag har en affär där jag alltid går och handlar mat, jag har ett café där jag brukar sitta och läsa, och det bästa av allt är att jag börjar ha vänner också. Bao Fei aka biljardkillen är riktigt skön att hänga med. Han har introducerat mig till ett nytt köpcenter som ligger nära gymmet, där jag hittade ett Starbucks och ett Sub-wait for it-way! Och ännu bättre så finns det även en basketplan nära där, där det är streetbasketmatcher varje kväll. Har bara varit där 3 gånger än så länge, men har smått börjat bekanta mig med de som brukar vara där också.
Och intressantast av allt, enligt mig, kinesiskan. Hur bra har den blivit på en månads tid?
Jag vet inte. Vet inte hur mycket man kan kräva att man ska lära sig av ett språk man inte kan något av sedan tidigare och man inte kan läsa bokstäverna. Men det går frammåt, börjar kunna använda mig av det LITE, och ibland hänger jag med litegrann vad folk pratar om också. Men det är ungefär 1 gång av 100. Men ge mig en månad till så ska jag förhoppningsvis vara bättre på kinesiska än vad Bao Fei är på engelska hehe. Han är inte särskilt bra, så det ska nog inte bli världens svåraste uppdrag.

Än så har jag inte kännt av någon större hemlängtan. Knappt någon alls faktiskt. Vill däremot att allt och alla som jag känner ska komma och hälsa på mig här (gör det, hälsa på mig här, gör det!) så att jag kan visa alla restaurangerna, all konstig mat, mitt jobb, mina kineser och allt allt allt som nu är mitt hem och mitt liv.
Fast jag har blivit beviljad en hemresa under jul. Blir väl drygt en vecka eller något sånt som jag kommer att vara hemma hemma, och det ser jag fram emot.
Menja, kortfattat så trivs jag bra här. Väldigt bra. Kom och hälsa på mig så blir det ännu bättre än så. Peace.

Ett år sedan jag på riktigt fastnade.

En sån där lång dag som segar sig förbi, samtidigt som den på något sätt bara har försvunnit när man tänker tillbaka på den. Började riktigt tidigt i morse då jag vaknade och somnade om och vaknade och somnade om och vaknade och, ja du fattar. Drömde att jag kunde flyga, och jag flög som aldrig förr, det var hur häftigt som helst. Tror dock att den oroliga sömnen berodde på att jag var lite nervös. Jag hade nämligen en date idag. En kompis date. Första gången sedan jag kom hit som jag skulle umgås med någon som inte är från jobbet och eller som inte har till uppgift att lära mig något. Jag och en kille som jag pinsamt nog har glömt namnet på och som jobbar på en restaurang runt hörnet hade bestämt att vi skulle dra och spela biljard en timme innan han började jobba idag. Det var riktigt roligt, även om hans engelskakunskaper kan motsvaras med en 11-åring i Sverige. Men det är typ lättare med sånna som är riktigt dålig på engelska? För då måste dom göra sig förstådda på kinesiska och lite engelska och förklarar med kroppsspråk och upprepningar. Dom som kan prata lite engelska håller sig bara till engelska och letar ord och hakar sig, och det blir lite trögare.
Det roligaste han sa under den dryga timmen vi var i biljardhallen var om hans flickvän. Alla här frågar om man har flickvän, och då jag svarar att jag inte har det frågar alla häpna "varför inte?". Han var inget undantag. Efteråt frågade jag om han hade det, och det hade han. Då frågade jag om hon var snygg och han gjorde en skala med händerna. Vänsterhanden var piaoliang - vacker, och högerhanden chou - ful. Sen slog han ihop händerna och sa något som jag antar betyder ungefär "ganska snygg". (det lät inte så roligt nu, men det var fantastiskt roligt just då(och ja, jag vet hur irriterande det är att höra roliga historier som "egentligen är jätteroliga!"))
Efter kom Jing Jing över och vi hade kinesiska/engelskalektion, hon for, jag gjorde middag, såg lite Scrubs och O.C., drog til gymmet och på vägen därifrån gick jag ner till sjön och tittade på alla värmeballonger som alla släppte ut ikväll. Mid-Autumn Festival kallas den här högtiden på engelska, och den grundar sig i en gammal legend om en älva som for till månen och nu bor där alldeles ensam. Nu sympatiserar man med henne genom att en dag om året träffa familjen, äta god mat och runda av med en Moon Cake. Självklart infaller den dagen alltid en dag då det är fullmåne.
Det var riktigt häftigt att se, det var första gången jag var ner till sjön, även om jag sett den på håll flera gånger. Såg det 120m höga pariserhjulet på andra sidan och stora hotell och upplysta parker och turistfärjor som gled runt på vattnet. Lite konstig känsla att vara ensam också mitt i allt det där, medan alla andra går runt med sina familjer och vänner. Känns ju bra att jag har träffat restaurangpojken och Jing Jing idag, men det är absolut inte samma sak som att umgås med folk man kan kommunicera med fullt ut. Ska dra mig isäng nu, imorn har Apple lovat att ta mig till en av Suzhous vackraste trädgårdar, Hu Qiu - Tiger Hill.

Komma hem


Titta och njut, för så där bra väder har det bara varit en gång under de 26 dagar jag varit här i Suzhou. Av husen där rakt fram så är det huset längst till höger som jag bor i. Av 23 möjliga våningar så är jag på tredje. Kvarteret är ganska så asbra. Ingången är inte från gatan utan från "baksidan". Från gatan går man in mellan husen, och där inne på gården finns det alltid en massa barn som spelar fotboll eller åker skateboard, lite småpalmer och buskar och en liten butik där jag brukar köpa vatten. På grund av nationaldagen så är de flesta av buskarna dekorerade med belysning nu och det hänger flaggor lite här och var.
Utsidan av kvarteret är proppat med butiker, små restauranger, massage och spa-ställen, djuraffärer, en DVD-affär och en biljardhall. Drygt 300 m från lägenheten, typ där bilden är tagen, finns det ett stort restaurangområde, och ungefär 300m till vänster om bilden är köpcentret Tian Hong, eller Rainbow, så jag har faktiskt allt jag behöver inom 5 minuter gångavstånd från hemmet.


I rum 301 bor jag. Lägenheten är grymt stor och just nu har jag 3 sovrum och en toalett som jag inte använder alls. Dörren låses så fort man stänger den, så jag är konstant livrädd för att jag någon gång ska gå hemifrån utan nyckel, särskilt eftersom jag har en ovana att lämna telefonen hemma lite då och då.


Direkt till vänster då man kommer in är ett numera flugfritt kök (YES!). Det vänstra skafferiet ovanför kylskåpet var stället de brukade hålla till i. Jag kollar nervöst fortfarande alla skåp varje dag jag kommer hem, utifall att det skulle vara någon där. Men jag har bara sett en fluga där i hela den här veckan, så jag tror att dom kan klassas om inte Utrotade så i alla fall Utrotningshotade.
Spisen är en gasspis, och första gången var det lite nervöst att laga mat över en riktig eldlåga, men nu tycker jag bara det är hur bra som helst. Jag menar, det är varmt på en gång man startar plattan, tiden det tar att koka upp vatten halveras typ. Och har en vattenkokare också, så laga mat går på typ nolltid.


Till höger är vardagsrummet. I brist på sällskap så är det oftast där framför TVn som jag äter. Men det är ganska så trivsamt att börja dagen med lite frukost och ett avsnitt Scrubs. På väggen till vänster sitt strömbrytaren till hela lägenheten. Förra veckan hade jag lite problem med att elen gick flera gånger per dag, och då var jag tvungen att springa dit och meka lite. Det var lite jobbigt då elen gick under natten, man tänker lätt att man inte behöver något lyse då ändå och fortsätter sova, men vaknar till litegrann då man kommer på att även kylen/frysen är avstängda då.
Dörröppningen till höger är sovrummet där jag bodde de första två veckorna innan Nils flyttade ut.


Där rakt fram är mitt sovrum. På vägen till finns till höger ett sovrum och till vänster en toalett med badkar (som bara sprutar ut kallvatten, så det ger ingenting) och ett till sovrum.


Och här har jag äran att presentera mitt sovrum, och världens fulaste och mest snabbgjorda panoramabild. Gillar särskilt skarven på dörren uppe till höger. Aja, det är i alla fall här jag sover och sitter jag vid datorn så är det oftat här. Brukar bära ut den i köket och sätta mig vid köksbordet då jag ska redigera bilder eller om jag vill lyssna på musik medan jag gör mat eller bara hänger i vardagsrummet.
Om man fortsätter in i rummet, alltså bakom mig, så kommer man till en till toalett och även en liten hörna där dom klämt in en garderob.

Insåg att det här mer blev en husvisning.. när jag kommer hem i alla fall, så börjar jag oftast med att göra mat. Eller handla mat. Eller strunta i det och gå ut och köpa något på en restaurang här i närheten. Eller så går jag och gymmar. Ja, det är nog mest det jag gör under arbetsdagar. Jag kommer hem vid ungefär halv 6 och för att orka med nästa arbetsdag ordentligt så måste jag lägga mig senast 11, och jag har börjat inse att då man ska laga mat och gymma och handla mat och sånt så är inte det så mycket tid att röra sig på. Åh, och ibland kilar jag ner till ett café här i närheten och sätter mig och läser. Håller fortfarande på med Ciderhusreglerna som jag började på i..juli tror jag. På helgerna brukar jag ta mig ut lite mer och se stan, känns så slöseri att bo i en sån här stor stad och bara hänga i lägenheten liksom. Men på vardagar har jag inte så mycket val, eller ork. Well, det där är min arbetsdag. Börjar vid halv 7 då jag stiger upp och slutar vid 11-tiden då jag somnar. Efter 3 veckor här har jag börjat få något som kan kallas för vardag.