somehoursahead

Har tittat på bilder från jordbävningen i Haiti lite då och då de senaste dagarna. Bara att slå på CNN eller BBC, dom pratar om det oavbrutet.
Man får ju som en oerhörd stor distans till det, katastrofer och självmordsbombningar och sånt. Varje gång man öppnar en tidning eller tittat på nyheter så stor det där; "översvämningar i Bali", "självmordsbombare i södra afghanistan dödar 12 personer". Och det drabbar ju alltid samma personer, dom på tvn. Man ser det, tycker det är hemskt, och fortsätter sedan med sin dag precis som den hade varit om det inte hade rapporterats något nytt. Det har ju blivit vardagsmat. Men jag slogs av en sån fascination när jag tittade på det igår, vad människor är kapabla till. För oss är dom ju som alltid människorna på tv. Men för dom inblandade så är det nytt varje gång. En av de tusentals personer som dött i jordbävningen nu dog för första gången, han har inte varit inblandad i någon av alla de andra katastroferna. Och för varje av de döda så finns det familj och vänner som drabbas och saknar. För tusentals människor. Och alltid finns det några hjältar, några som ställer upp och klättrar in i sönderfallna hus som riskerar att falla ihop totalt och mosa även han, för att hämta ut en 11-årig flicka som fastnat med ena benet under ett stenblock. Människorna på tv, dom dör alltid, och dom är alltid så starka på samma gång.
Hur skulle det vara om det drabbade oss? Om hela västerbotten skulle braka ihop och folk kläms ihjäl under ihopfallna gymnasieskolor i skellefteå? Eller dagis? Då är det inte människorna på tv längre. Hur skulle vi klara något sånt där? Och vem skulle bli hjälten som vet vad som måste göras och inte tvekar att göra det? Kvinnan i kassan på ICA i skelleftehamn eller han som skurar golv på kommunens kontor? Jag?

Jag har svårt att beskriva med ord vad jag menar riktigt. Det är så sjukt att försöka föreställa sig hur man själv skulle reagera på en extrem krissituation. Vi i sverige har det alldeles för bra egentligen.

Haiti är tydligen ett av de fattigaste länderna i den västra hemisfären. Vi kan inte förstå hur lite saker dom äger, vi kan inte ens förstå hur det är att inte äga något. I och med kinavistelsen har jag inte fått ökad förståelse för hur det är att ha lite grejer, men jag har insett hur otroligt MYCKET saker vi har i sverige. Hur mycket vi tar för givet, som att ha råd att gå och köpa kaffe på wayne's två gånger i veckan eller att köpa ett nytt klädesplagg varje gång vi ska på fest. Medan vissa människor i världen jobbar 10 timmar om dagen, 6 dagar i veckan året runt, och har en årsinkomst på 9000 kr.
Svenskar är tydligen sjukt bra på att skänka pengar till välgörenhet, jag minns inte precis hur många miljoner vi gav år 2009, men det var väldigt många. Det ska vi vara stolta över. Men jag tycker ändå på något sätt att vi kan göra mer (ja, jag blev på rädda-världen-humör igår när jag såg BBC). För 7 kr om dagen kan man som fadder se till att ett barn får gå i skola, rent vatten och en mycket säkrare framtid. Det är 200 kr i månaden. Nog tusan kan jag vara utan 200 kr i månaden och dra ner lite på godisinköpet eller cafébesöken, eller gud förbjude, framkallning av film till kameran för att en annan människa som inte har något alls får en ljusare framtid? Gjorde nästan slag i saken och blev fadder igår, som i ett adrenalinrus, men då det skulle skrivas under papper och grejer så bestämde jag för att skjuta upp det tills jag kommer hem.

Men jag ville verkligen göra något just igår kväll, så jag donerade lite pengar till http://www.oxfam.org.uk/ för att stödja deras arbete i Haiti just nu. Säger inte det här för att framstå som världens snällaste människa, utan för att få även dig att tänka efter. För väldigt lite från din del kan du göra oerhört mycket för någon annan.


Blev lite hopp hit och dit mellan olika tankebanor, men jag ville bara få det sagt. Nu är jag klar.