somehoursahead

Det är så sjukt. Jag hade försvunnit helt i min egen värld, skummade igenom uppdateringar på bilddagboken med ett OC soundtrack i hörlurarna. Sen ställer jag mig upp, vänder mig, tittar ut genom fönstret och ser höghus. Neonljus. Kinesiska tecken. Det är som att vakna upp flera gånger per dag och upptäcka att man fortfarande är kvar, det var inte bara en konstig dröm man hade.
Började i alla fall jobba idag. Andra dagen i Kina, fortfarande lite jetlag i kroppen och sånt där, javet, men det var skönt att som komma igång på en gång. Har bestämt mig för att i alla fall få in grunderna och kunna prata lite hjälpligt på mandarin, så det är bara lika bra att vara igång redan från början. På jobbet idag satt jag brevid en tjej som hette Gou Cui Cui (har redan glömt bort hur man uttalade det korrekt däremot), och att hennnes engelskanivå motsvarade en svensk 12årings hindrade inte henne från att prata kinesiska ed mig. Med fantasi, lite charader och lite hjälp från hennes pojkvän så lyckades jag få in några kinesiska fraser. Wo jiao Jonatan, till exempel. Men det var svårt att säga, så jag döpte om mig till Yona... nu när jag ser ordet ser det sjukt feminimt ut, men dom kan i alla fall säga det, så jag är nöjd ändå. Det kinesiska uttryck som fastnade bäst av allt var "det var så lite", "bu ke ji". Trots att jag nötte en massa annat medan jag jobbade så var bu ke ji det jag hörde mest. Tacksam och artig som jag är så tackade jag för det mesta (xie xie) och då fick man alltid bu ke ji tillbaka. Gou var ganska rolig, hon gick verkligen in för det där med att vara lärare och fick mig att säga om olika ord och uttryck flera gånger tills jag fick uttalet korrekt.

Det händer så mycket att jag knappt vet vad jag ska skriva om riktigt.. jag tar det senare i alla fall. Klockan är 23.00 här och jag ska upp om drygt 7 timmar. Ska se ett avsnitt Family Guy och sedan sova som stocken, herra!